Tillbaka i stan, eller?

Jag ska berätta och lägga upp fler bilder från Jeju men de mesta finns nu på Fredriks dator så det blir under morgondagen. (Tårtan stod på vårt rum en kväll när vi kom hem) Vilken dag jag har haft idag. Vi landade strax efter klockan 10 på morgonen och jag var tillbaka i lägenheten vid halv 12. Eftersom vi inte varit så aktiva med internet i helgen hade jag missat några meddelanden på Facebook.
Via Louise har jag fått reda på att det finns en organisation/företag (JSol)l som arbetar med engelskutbildning och kulturell utbildning för barn mellan 5-8 år. Louise åkte då runt tillskolor där hon hade 20 minuters lektioner med barn om Sverige på svenska. Varje klass hade sex lektioner under två veckor och varje dag hade hon sex klasser. Det vill säga att du gör samma sak sex gånger under 2 timmar. Det lektionerna går ut på är att exempelvis lära barnen en svensk lek, sång, mat, flagga mm. Jätteskoj eller hur=). Louise är god vän med en indonesisk tjej Yuli (som undervisar om Indonesien) som skickat meddelande till mig på Facebook och hörde om jag ville följa med henne till kontoret idag. Förhoppningen var ju att jag skulle kunna få vara kulturlärare som de kallar det. Yuli tyckte jag skulle ta bussen och möta upp henne. Dock har jag aldrig åkt buss i Seoul utan är lite skräckslagen då bussarna inte heter något så enkelt som linje 4, 171 eller 100 utan snarare 5466-A-2. Innan jag listat ut att hållplatsen inte ligger i kanten av vägen utan i mitten samt listat ut hur jag skulle ta mig dit var busskräcken förstärkt. Tillsist hittade jag en buss som tog mig till vår träffpunkt. När jag träffade Yuli frågade jag henne om det var långt. Nädå, inte så farligt. 2 bussar och en och en halv timme senare var vi framme i en annan stad i Sydkorea. Var jag har varit vet jag fortfarande inte. Vi var där strax efter ett och väntade och väntade på en dam som aldrig dök upp. De som var på plats sa "ten minutes eller ten two" vi förstod inte eftersom de inte pratade så bra engelska. En och en halv timme senare dök Mrs Cho upp, eller vad hon hette. Det lät som Cho, eller Tjo. Vi kallar henne för Tjo istället. Mrs Tjo kunde ännu sämre engelska än den förra och kallade mig för Sweda. Hon kunde säga fyra saker på "engelska"

"Sweda Sweda"
"Sweda Visa"
"Visa No?
"Ahhh, åhhh, oeeee"
Kronan på verket var då Yuli sa att hon skulle gå och möta upp sig gamla kompis som bodde i staden. Hon skrev ner några nummer på bussar tillbaka till Seoul men det spelade ju mindre roll då jag inte visste var bussarna gick ifrån eller vilken sida av vägen jag skulle hoppa på om jag nu hittade en busshållsplats. Herregud, panik. "Sweda" befinner sig alltså på sin 25:e födelsedag hos två damer som är knasiga i en stad som jag inte vet vad den heter eller hur jag ska ta mig hem. Räddningen kom. Valerie från Texas! Ritade en karta med potentiella busshållplatser, bussnummer som hon trodde gick till Seoul och jag traskade ut från kontoret. I Seoul är det tacksamt att inte kunna koreanska då de har all information på kinesiska, japanska (inte för att de hjälper) och på engelska. Dryga två timmar senare, HEMMA!

Angående jobbet hoppas jag verkligen att de kan bli något. Ca 10 timmars jobb/vecka, 1 miljon w/månad. De ska kolla upp om jag måste ansöka om arbetsvisa eller studentvisa och nästa sexveckorsperiod börjar i slutet på juli. Perfekt efter att jag varit hemma och köpt med mig pippiperuker, pepparkakor och köttbullar. Ikväll blir det middag med Fredrik, Charlotta, Jens och Konrad.